Det är ibland så lätt att glömma vem man är eller varför man är den man är. Ibland kan man behöva en knuff åt rätt håll, en liten vänlig puff. Det jag har valt är rätt för mig, men ändå får jag en flash back om att det kanske finns något mer, eller något jag har lämnat på ett sätt ändå finns kvar på ett annat sätt. Man sitter liksom fast i skiten, hur gärna man än vill upp ur den. Hur hjälper man sig själv? Hur ger man sig själv en hjälpande hand? Jag vill inte ha hjälp från andra för det finns ingen som vet vad jag känner eller hur jag tänker, ibland vet jag det knappt själv. Man sitter fast i alla löften man har gett sig själv, och hur lätt är det att bryta mot sina egan regler, alldeles för enkelt.

Det märks rätt väl att vi hade fasansfullt roligt. Och helst så vill man ju inte att det ska ta slut. Vi kan väl alla leva i ett kollektiv? Skulle fungera alldeles utmärkt skulle jag tro. Jag mår alldeles så bra som man ska när vi är...vi. Och att spela ut hela sig själv utan att bli klassad som något annat, det är lycka det. Vilken tönt jag är, eller arg som vissa skulle säga, men jag menar på att jag bara har en stor entusiasm. Hänger ni med?

Nytt år, nya tag. Men varför måste man ha ett nytt år för att kunna börja om eller börja med något nytt och bra. Bli av med en ovana. Jag har en ovana som nog bara jag känner till, men istället för att lura mig själv och försöka bli av med den så lever jag vidare som vanligt. Finns ingen mening med att börja just idag, idag när jag kanske inte är redo för det. För att göra det lättare för mig själv så ska jag nog börja jobba på det, men jag har även en känsla av att den ovana inte kommer försvinna, någonsin. Den kommer alltid att krypa sig tätt inpå, även om jag inte vill eller är redo för att lämna den. Så istället kanske jag ska lära mig att leva med den. Det är först när man börjar blöda som man förstår att det gör ont.

Nyårsafton var i alla fall lika magisk som förra året. Detta gäng ger mig så mycket utan att kanske veta det. Helt underbart.

Det var ett tag sedan nu. Jag har varit så upptagen i min värld att jag inte kan sålla ut vad jag ska berätta om. Var i jönköping i lördags. Väldigt trevligt. Den staden gör mig inte så mycket men just denna kväll gav den mig så mycket. Äntligen har duvan min kommit hem, helt underbart att äntligen få se henne. Vi tog en fika och sedan ett glas eller två på twin med några kompisar. Träffade på några bra själar där också. Så allt blev verkligen skönt och lugnt.

Idag gjorde jag något vuxet och inte i min stil alls. Jag sjukskrev mig i förtid. Alltså jag sa till att jag inte skulle komma dagen efter för att jag inte mådde bra. Det jag egentligen brukar göra är att ta en Ipren och uthärda, men det var bara för mycket med huvudvärk, nackvärk, halsont och något svamlig och var borta vissa stunder. Så kastade in handduken och ska ta det lugnt i morgon. Vänta in Sanna så vi sedan kan ligga framför Sex and the City boxen. Tummen upp! Dock har jag vissa saker jag behöver inhandla, champange och vin till exempel. Nytt år är nära. UNDERBART!

Jag har kommit in i en soft hardrock period, om man kan kalla den så. Hinder, Creed och Nickelback. Jag har en musiksmak som en gott och blandat påse. Just nu kan man säga att jag äter på salt lakritsen. Sen har jag blivit lite kär igen, inget allvarligt, jag har bara varit på bio och sett Twilight New moon. Hade hört att den inte skulle vara bra, men jag tycker motsatsen. Visst så var det väldigt mycket bar överkropp, men inget fel med det. Jag skrattar lite när jag tänker på det, men starka armar är något jag är väldigt svag för. Själva tanken att vara omfamnad av muskulösa armar och känna trygghet, det mina vänner, det är kärlek det. Men när jag såg på filmen så tänkte jag på hur mycket kärlek det verkligen finns, men sen kom jag ju även på mig själv att det lyckliga mestadels bara finns på film. Att två killar kan ge sina liv för en tjej på det sättet finns väl inte på riktigt? Det skrämmer mig lite med att jag tänker så. Och att jag även tänkte att när det verkligen händer mig, kommer jag tillåta det då? Eller kommer jag fortfarande ha en rädsla i att inte kunna lita fullt ut. Detta sitter i mig just nu, men rinner säkert ut sedan. Nu finns det ju inget att oroa sig för ändå, finns ju íngen med stort H än. Det här låter ju bara patetiskt och sorgligt. Alltihop så vi lägger ner nu. Kommer tillbaka när jag har något intressant att berätta.

Det är inte så att jag inte vet. Det är väl mest så att jag inte vet. Eller att jag vet allt, men låtsas som ingenting. Make sense? Nja, kanske inte hos mig heller. Jag har inte så mycket att dela med mig av. Jobbar som en dåre. Många timmar denna veckan. Låter 46 timmar på en vecka normalt. Det är mycket på jobbet inför jul. Och idag skulle jag få reda på om jag fick helgtjänsten, men inget svar. Ingen människa att berätta. Det tycker jag är lite dåligt. Är lite putt för den sakens skull. Men jag kan ju inte göra så mycket av situationen heller just nu. Allt är stress på jobbet, har tappat min stresståliga sida totalt, eller så kan det vara så att jag får känna på en annan stress och inte har lärt mig än att hantera den. Men jag känner också att det är sådan stress jag inte vill lära mig av, sådan som man inte ska ha. Är helt slut i både kropp och hjärna efter att ha jobbat. Alldeles för mycket att hålla reda på. Och det är heller ingen idé att förklara för ingen kan förstå ändå. Allt låter så minimalt när man berättar om det, man måste uppleva det för att förstå, och det gör mig mer otålig att ingen förstår. Sak samma just nu.

Vet ni en fråga som jag fick på intervjun för helgtjänsten. Han frågde så här: "Säg att alla kunder är underbara, lätta att hjälpa och tacksamma (jag tänkte här att när händer det) men du får problem med dina kollegor. Du kommer inte in i gruppen och ingen vill börja prata med dig. Hur gör du då?" Jag satt tyst en lång stund, försökte få fram ett svar, försökte fatta hur det kan hända överhuvudtaget. Så mitt svar blev. "Jag vet inte. Inte för att låta ego eller världens självsäkraste nu, men det har inte hänt mig så jag vet inte hur jag skulle beté mig."

Det kändes bara så konstigt att få den frågan. För jag tänker så här, om man ska jobba tillsammans som ett team på en avdelning, varför ska man då inte kunna välkomna nya människor (jag blir ny/gammal i detta läget)?  Om du har valt att arbeta med människor i form av kunder så ska du väl också kunna sammarbeta och bete dig vuxet mot dina kollegor. Jag säger inte att du måste bli bästa kompisar, men att "frysa" ut någon annan gör väl inte någon glad? Så kanske jag skulle ha svarat istället. Det var lite svårt just då att korrigera orden som blandades runt i munnen på mig innan de kom ut. Jag hade faktist jobbat fyra timmar innan intervjun och gått upp halv sex för att komma i tid till jobbet. Så då får man vara lite virrig, vilket han visste. Och även om det inte gäller liv eller död så hade jag önskat att få göra om intervjun utvilad. Det är bara att vänta och se nu som sagt. Man kan inte ändra på det som redan har varit, bara blicka framåt och istället tänka till en extra gång nästa gång.

Denna helgen kommer vara en sådan där bra helg. En som jag kommer att känna mig bekväm i och avslappnad för en gångs skull. Min fredag började med att mina åtta timmar på jobber kändes som tre. Skönt när man kan skratta sig genom dagen med en sådan galen skönhet. Sedan forsätter eftermiddagen med att jag blir bjuden på middag av en kompis och att vi sedan går på bio, Saw VI. Ingen film för de svaga och egentligen ingen film att se på bio heller då man inte kan koncentrera sig för att det springer runt ungar i under 15 års ålder (trots att det var 15 års gräns) i biosalongen. Kanske ska ta allt från början. Börjar med att de två nedersta raderna var upptagna av hela släkten, inte min. Och den fortsätter med att de inte sitter på sina egna platser och till en början inte vill flytta på sig. De springer ut mitt i filmen, fram och tillbaka, står i dörren och glor. Om du vet med dig att filmen inte är som Nalle Puh, då kanske du heller inte ska se en sådan film. I slutet av filmen kommer det in resterande i släkten och sätter sig i trappan. Varför gör man så? Ni har ju inte sett början. Då någon som har betalat för sin biljett säger ifrån så ställer sig de så klart upp och skriker fula ord. De som jobbar på bion kommer in efter ett tag och försöker ordna upp allt. Men filmen är nästan slut, skit samma, den är ju redan förstörd. Det som sedan händer är att det delas ut ersättningsbiljetter och de som har varit med och förstört så klart har mage att ta emot dem också! Då brister det totalt i mig. Vad är det för uppfostran och hur tänker de glinen egentligen. Kom inte hit och tro att du kan bete dig hur som helst för att du är i trotsåldern. Vill inte säga det jag verkligen har på tungspetsen, men så skulle ni aldrig göra i erat eget land. Så där, sagt. Suck.

På busshållplatsen hem sedan börjar en rolig kille prata med mig och vi pratar på som at vi alltid har känt varandra. Varför vågar man inte göra det oftare? Ibland önskar jag att jag inte vore så svensk. Lördagen fortsätter med jobb och utgång sedan jobb på söndag igen. Får besök av min motsats i morgon med, spontant. Alltid lika kul och så längesedan som vi sågs. Lycka! Sedan är en annan tjejkompis nere i Göteborg, kanske att man hinner säga hej till henne med. Kan inte bli bättre. Undrar lite hur min lördag kommer att sluta...