Denna låten har säkert spelats en del både på radion och andra ställen. Men den gör mig glad och är en av de låtarna som jag har fäst mig vid väldigt mycket. Den är även mycket Thailand för mig. Jag har min lediga dag idag, sedan jobbar jag sju dagar i sträck. Men det är okey för jag har en längre ledig helg hemma i Mullet och Jönkan. Jag ska bege mig på en utlandsstudiemässa på Svenska Mässan snart. Måste få så mycket information om det som möjligt. Det pirrar i magen på mig av glädje och nervösitet. Men det är väl bara bra känslor antar jag. Kan ni tänka er att jag kanske kommer att befinna mig lååångt borta i 18 månader? Hur klarar man det när man får hemlängtan?

Tänkte bara visa lite av galenheterna som existerade i bangkok bland annat. Denna alla hjärtnsdag var nog den första som jag inte tyckte synd om mig själv för att jag inte har någon pojkvän. Klarade mig alldeles utmärkt utan...

Denna resan har gett mig perspektiv på vem jag är och vem jag vill vara. Vad livet räcker till för och vad som är värt att ge energi för. Vad som är viktigt och vad som lättare ska läggas åt sidan. Vad jag kan lära mig mer och utveckla hos mig själv. Jag vet vilka sidor hos mig själv som jag vill ge mer för och vilka som jag ska lägga ner, eller tona bort. Och jag vet att jag måste kämpa för mig själv , det gör ingen annan, och för att det jag känner och tänker nu ska utvecklas till något mer, att inte tappa bort mig själv. Nu när jag mår bra så ska jag dra nytta av det och inte låta bagateller låta mig dras åt sidan. Jag ska hålla ögonen på vägen och inte somna bakom ratten. Visst låter väl det rättvist nog?

Allt mer och mer saker i min vardag ger mig hintar om att jag ska vidare mot något större. Jag har tröttnat allt för många gånger på att bli nekad och nekad hela tiden, och känner nu att jag ska pröva lyckan på annat håll. Ungefär 24 timmar bort med flyg. Nu när jag reste så fick jag två gånger visning på att jag ska till Australien. Och nu har jag bestämt mig för att ta ett möte på en av "agenturerna" och i allafall kolla upp hur allt fungerar. Jag har en känsla av att det blir snart, om jag vågar. Jag har en sådan trygghet i att vara hemma nu, och är rädd för att jag inte kommer hitta den på samma sätt någon annanstans. Men man måste väl pröva sina vingar för att se om man kan flyga. Visst? Och jag har ju velat detta ett tag. Lika länge som jag har velat flytta till Göteborg, lika länge har jag gillat Australien som land och vill kolla in landet någon gång. Denna någon gång kan vara 2010. Crazy I know, but what else.

Det är nära nu, till paradiset. Min lycka har gått över till en nervös känsla. Har packat lite, underkläder och bikini. Det är väl ungefär det jag kommer att behöva. Nä, det ska väl bli mer, men jag har ingen ork att packa. Det är inte lika roligt som när jag var liten och vi skulle åka på semester, då packade jag en vecka före. Nödvändigt liksom. Dock är jag lite orolig. Min resepartner har fyllt sitt knä med vatten, hur hon nu gjorde det. Som Sanna sa, man måste ju se till att shottarna hamnar jämt i benen. Haha. Vi satt i alla fall i över fyra timmar på vårdcentralen. Sov, tjötade och sov lite till. Inte det roligaste jag har gjort men det var nödvändigt och jag lämnar henne inte där ensam. Hon kan ju inte belasta benet, än mindre räta på det. Haltar värre än jag vet inte vad. Men om hon vilar hemma så hoppas vi på att det blir bättre, det var för att hon inte sa peppar peppar när vi inte tog något avbeställningsskydd. Så då fick hon för det. Men i har nog ett ändå för att vi betalande med VISA. Visst är det så? Jag jobbar tre dagar till, sedan hade jag tänkt att göra något kul och packa resten som ska med. Är rätt säker på att det inte är så mycket luft kvar i väskan när jag väl är klar. Jag i ett nötskal, packa ner hela sommargarderoben. Ska försöka göra mig klar för sängen, måste ta bussen till jobbet. Den lilla vita är inte längre kvar hos mig, men jag är några sedlar rikare så det gör inget.

Det bubblar lite i kroppen på mig. Jag är en hopplös romantiker. Allt som är romantiskt är ju bara så underbart. Ordet underbart är så underbart. Jag är svag för det mesta som har med romans att göra, uppvaktning av någon som man bryr sig om. Märks det att jag i all lycka som jag ändå känner, saknar romansen. Det var ett tag sedan nu och jag är väl ändå inte ensam om att sakna den? Ni ska inte förneka att det är skönt att ha en pirrande, flygande, ilande känsla i magen. En turbolens som man så gärna åker med i. En berg-och-dalbana av känslor som strömmar upp i en oändlig fart. Även om man är lycklig ensam så kan man vara det lite till som två. Och det är det som jag saknar, det som varje människa är i behov av. Kärlek. Kärlek att dela. Och ni vet vilken det handlar om. Vem håller inte med mig?

I dag gick det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Skulle jobba 6-10, inte mycket för världen men alltid något. Men min dag började som sagt inte om jag ville. Började med att jag satt och ulkade över toaletten, kallsvettades och fick "kramper" i magen. Låg dubbelvikt i sängen. Jag ringde till jobbet och sa att jag inte kunde jobba. Hon undrade om jag behövde åka till sjukan, men jag tror bara att jag fick extrema menssmärtor. Hon sa (chefen jag pratade med) att hon skulle sätta mig som sjuk i morgon med, men jag sa att hon inte behövde göra det. Detta var nog bara tillfälligt. Men hon sa att hon gjorde det ändå och dök jag upp så skulle det bara bli en bonus. Visst tänkte jag, men tänkte dock inte på vad detta kunde resultera in dagen efter. Jag tog en ipren och smärtorna försvann, jag blev hur pigg som helst och hade kunnat jobba! Kunde ju ha tagit ipren innan jag ringde. Då hade jagg åkt till jobbet och allt detta hade inte hänt. Suck. Jag ringde min chef vid elva idag för att se om jag skulle ta hennes 8-16 pass i morgon fredag, men hon hade bokat in någon annan eftersom det stod på schemat att jag skulle vara sjuk. NEEJ! Då missar jag en arbetsdag! Jag blev så besviken. Hon kunde ju knappast ringa den andra och säga att hon hade ångrat sig. Sedan vill jag jobba nästa helg, men det kommer jag säkerligen inte att få göra. Eftersom jag inte har några timmar på kontrakt alls så hamnar jag sist i kön för att få timmar. De som har kontrakt får gå före, även om de redan jobbar 38 timmar på den vecka. Detta retar mig lite, men sådan är lagen.

Men det som mest retar mig är nog att jag är så besatt av pengar. Om ni tittar noga så kan ni nog se dollar tecken i ögonen på mig. Jag räknade till exempel ut vad jag skulle ha fått ut i pengar om jag hade jobbat idag, inte så mycket eftersom det var fyra timmar. Men jag har även räknat ut på ett ungefär vad jag kommer att få i lön i februari. Fattar inte varför jag gör det när det ger mig magknip och gör mig djupt deprimerad. Jisses kvinna, pick up your pieces from the ground and stand up straight!

Det är ju underbart, men inte kort. Inte det minsta. Vi har nu lagt ner pengar på varsin tur och retur biljett till Thailand. Direkt flyg till Krabi. Och det ska bli så jäkla gött. Så värdefullt. Så tröstfullt. Vi kommer vara som två galna donnor i två veckor och leva livet. Komma hem bruna o fräscha till ett avlångt kallt Sverige.

Men det är inte nog där. Jag har så starka känslor för Australien just nu. Och de växer mer och mer. Kanske ser jag bara det som är bra med det hela nu, men det är väl lite så en önskan, en plan, ska vara? Just nu är jag inne på att flytta dit och plugga på USC, University of Sunshine Coast. Bara namnet ger mig chills. Sport and recreation. Jag vill! Och som med Göteborg så kommer det att ske. Antingen till terminen nu i Juli, eller till februari nästa år, men dit är så långt. Nu satsar vi framåt!