Jag håller på att expandera, roligt det lät. Och nu tror jag att ni kan få se min nya sida. Det skrämmer mig lite att visa den för den är till för min framtida resa, så blir den inte av så kommer jag lägga ner den nya bloggen också. Den ser annorlunda ut och handlar om helt andra saker, är till för helt nya utmaningar. Jag får väldigt ont i magen när jag tänker på att det inte kanske kommer att hända. Farligt och tänka i de banorna, för det är ju de positiva tankarna som för en framåt. Men kräkas ska jag nog gå och göra nu, så nervös är jag. Inte över bloggen, utan att jag kanske inte kommer i mål. Välkommen till det farliga iallafall, men dock nya och underbara (förhoppningsvis).

soundslikejoy.wordpress.com

Jaja, nu så får jag väl ta i med tårna om det ska bli ett bra inlägg. Inget viktigt längre, men när har det någonsin varit det. Jag är fortfarande inte klok på hur jag ska tolka allt som sker runt mig. Vad betyder det att du ler som en galning mot mig, eller att du gärna inte flyttar på dig när jag behöver gå förbi? Ska jag tolka det? Eller spelar du bara? Du ligger ju risigt till om du inte säger något snart, då åker du på ännu en obekväm situation. En- "ursäkta, men jag är väldigt nyfiken av mig. Vill du något speciellt eller flörtar du bara oskyldigt?"situation. Haha, kan man ens fråga något sådant? Jag blir ju inte klokare av att bara gissa, men dessa smile är ju inte dåliga de heller. Det kanske bara är så att det tar tre veckor innan femöringen trillar ner och det blir en action av det. Ska jag vänta lite till då kanske?

Var ett tag sedan nu. Sorry för det, men vet inte vad jag ska uppdatera om. Denna bloggen blir mindre och mindre intressant och viktigt för mig. Den startades för att jag behövde samla mina tankar någon annanstans än i huvudet. All förvirring och sorg, om man kan kalla den det. Min nya blogg som jag jobbar på ska visa på något nytt. En framtid som jag ser ljust på och positiva tankar. Men först behövs den finslipas lite.

Ibland kan man bli lite besviken på de i sin närhet. Ibland blir jag besviken på mig själv som tänker så höga tankar om alla. Men jag väntar fortfarande, för hoppet är det sista som lämnar mig.

Jag har försökt nu att hitta ett namn till min nya blogg, min nya värld. Men alla namn som jag kommer på och passar mig är upptagna. Det är redan gjord en blogg med de namnen, men som inte skriver i den, inte ens har gjort ett första inlägg. De som har gjort ett inlägg har gjort det senast  2006 eller 2007. Sjukt länge sedan, vilket stör mig. Måste komma på något smart som ingen annan har gjort. Mycket svårt.

Vet ni vad... Väntan är olidlig!

Som i en dröm. Kanske inte just då, men nu i efterhand så känns det som att jag har drömt allt. Har det verkligen hänt? Har jag öppnat upp mig så och gjort mig sårbar? Har jag lagt alla kort på bordet och låtit någon annan ta över huret? Jag är faktist stolt över mig själv, för för att vara svensk så visar man sig inte sårbar. Det bara är så, men det är ju bara löjligt också. Hur ska man komma någonstans om man inte gör något åt det?

Är det någon som läser allt jag skriver?

   Den svarta korgen är VIP korg. Vad det innebär vet jag inte, men en sak kunde jag se. Det är plexiglas i golvet så det kanske ska se ut som att man flyger. Vad vet jag?

Det är så mycket blandade känslor som bubblar i mig. Otroligt blandat, men mer åt det positiva hållet. Jag vill gråta av två saker, men får inte fram det. Ett av lycka och två av hur långt bort jag kommer att finnas. Jag är så otroligt glad och det skrämmer mig. Jag är rädd för att gå händelserna i förväg och att det sedan inte kommer att bli något av det. Jag är rädd för att ALLA ska veta mina planer och att jag blir en udda prick i intet om det inte blir av. Vad som helst kan hända och detta betyder inte att jag bara tänker negativt. Det gör jag verkligen inte, jag är bara så rädd just nu. Nästan lite adrenalin känsla över det hela. Idag ringde jag Prometric som har hand om registrering för olika test i världen. Jag var skit nervös innan jag ringde för jag visste inte om det var ett svenskt nummer jag hade fått. Alltså att jag börjar prata engelska och så sitter det en svensk i andra luren. Men det var någon i USA eller nått. Pratade i allafall engelska. Hon var jättre trevlig och det var ovant att bli kallad ma'am hela tiden. Jag sa att jag hade försökt att registrera mig på webben, men att det inte gick. "Okey, did you get an error ma'am, what did the page say ma'am? Sorry ma'am but I think it's because you did it international ma'am. But I can help you from here ma'am. Can you spell your name ma'am?" Jag skojar inte, så många ma'am var det. Kände mig som en kunglighet.

Idag har jag varit ledig. Gav mig själv tid att ta det lugnt, men på ett bra sätt. Tvättade på morgonen, åkte ner till stan för att göra ett ärende. Köpte lunch och satte mig nere vid Älvrummet och Göteborgs hjulet. Mycket vackert. La mig i solen, hörde studenter hurra av gläjde. Åkte sedan hem till grabbarna och satt på deras altan. Mycket bra dag. Jag är lycklig!

Nu är det dags att ta sig i kragen. Är lite orolig att jag kommer ändra min framtid för mycket bara. Vill ju inte ställa till det för varken mig eller någon annan. Men vågar man inte så får man inte veta....