Jag håller på att expandera, roligt det lät. Och nu tror jag att ni kan få se min nya sida. Det skrämmer mig lite att visa den för den är till för min framtida resa, så blir den inte av så kommer jag lägga ner den nya bloggen också. Den ser annorlunda ut och handlar om helt andra saker, är till för helt nya utmaningar. Jag får väldigt ont i magen när jag tänker på att det inte kanske kommer att hända. Farligt och tänka i de banorna, för det är ju de positiva tankarna som för en framåt. Men kräkas ska jag nog gå och göra nu, så nervös är jag. Inte över bloggen, utan att jag kanske inte kommer i mål. Välkommen till det farliga iallafall, men dock nya och underbara (förhoppningsvis).

soundslikejoy.wordpress.com

Jaja, nu så får jag väl ta i med tårna om det ska bli ett bra inlägg. Inget viktigt längre, men när har det någonsin varit det. Jag är fortfarande inte klok på hur jag ska tolka allt som sker runt mig. Vad betyder det att du ler som en galning mot mig, eller att du gärna inte flyttar på dig när jag behöver gå förbi? Ska jag tolka det? Eller spelar du bara? Du ligger ju risigt till om du inte säger något snart, då åker du på ännu en obekväm situation. En- "ursäkta, men jag är väldigt nyfiken av mig. Vill du något speciellt eller flörtar du bara oskyldigt?"situation. Haha, kan man ens fråga något sådant? Jag blir ju inte klokare av att bara gissa, men dessa smile är ju inte dåliga de heller. Det kanske bara är så att det tar tre veckor innan femöringen trillar ner och det blir en action av det. Ska jag vänta lite till då kanske?

Var ett tag sedan nu. Sorry för det, men vet inte vad jag ska uppdatera om. Denna bloggen blir mindre och mindre intressant och viktigt för mig. Den startades för att jag behövde samla mina tankar någon annanstans än i huvudet. All förvirring och sorg, om man kan kalla den det. Min nya blogg som jag jobbar på ska visa på något nytt. En framtid som jag ser ljust på och positiva tankar. Men först behövs den finslipas lite.

Ibland kan man bli lite besviken på de i sin närhet. Ibland blir jag besviken på mig själv som tänker så höga tankar om alla. Men jag väntar fortfarande, för hoppet är det sista som lämnar mig.