Det bubblar lite i kroppen på mig. Jag är en hopplös romantiker. Allt som är romantiskt är ju bara så underbart. Ordet underbart är så underbart. Jag är svag för det mesta som har med romans att göra, uppvaktning av någon som man bryr sig om. Märks det att jag i all lycka som jag ändå känner, saknar romansen. Det var ett tag sedan nu och jag är väl ändå inte ensam om att sakna den? Ni ska inte förneka att det är skönt att ha en pirrande, flygande, ilande känsla i magen. En turbolens som man så gärna åker med i. En berg-och-dalbana av känslor som strömmar upp i en oändlig fart. Även om man är lycklig ensam så kan man vara det lite till som två. Och det är det som jag saknar, det som varje människa är i behov av. Kärlek. Kärlek att dela. Och ni vet vilken det handlar om. Vem håller inte med mig?