Det är nära nu, till paradiset. Min lycka har gått över till en nervös känsla. Har packat lite, underkläder och bikini. Det är väl ungefär det jag kommer att behöva. Nä, det ska väl bli mer, men jag har ingen ork att packa. Det är inte lika roligt som när jag var liten och vi skulle åka på semester, då packade jag en vecka före. Nödvändigt liksom. Dock är jag lite orolig. Min resepartner har fyllt sitt knä med vatten, hur hon nu gjorde det. Som Sanna sa, man måste ju se till att shottarna hamnar jämt i benen. Haha. Vi satt i alla fall i över fyra timmar på vårdcentralen. Sov, tjötade och sov lite till. Inte det roligaste jag har gjort men det var nödvändigt och jag lämnar henne inte där ensam. Hon kan ju inte belasta benet, än mindre räta på det. Haltar värre än jag vet inte vad. Men om hon vilar hemma så hoppas vi på att det blir bättre, det var för att hon inte sa peppar peppar när vi inte tog något avbeställningsskydd. Så då fick hon för det. Men i har nog ett ändå för att vi betalande med VISA. Visst är det så? Jag jobbar tre dagar till, sedan hade jag tänkt att göra något kul och packa resten som ska med. Är rätt säker på att det inte är så mycket luft kvar i väskan när jag väl är klar. Jag i ett nötskal, packa ner hela sommargarderoben. Ska försöka göra mig klar för sängen, måste ta bussen till jobbet. Den lilla vita är inte längre kvar hos mig, men jag är några sedlar rikare så det gör inget.

Det bubblar lite i kroppen på mig. Jag är en hopplös romantiker. Allt som är romantiskt är ju bara så underbart. Ordet underbart är så underbart. Jag är svag för det mesta som har med romans att göra, uppvaktning av någon som man bryr sig om. Märks det att jag i all lycka som jag ändå känner, saknar romansen. Det var ett tag sedan nu och jag är väl ändå inte ensam om att sakna den? Ni ska inte förneka att det är skönt att ha en pirrande, flygande, ilande känsla i magen. En turbolens som man så gärna åker med i. En berg-och-dalbana av känslor som strömmar upp i en oändlig fart. Även om man är lycklig ensam så kan man vara det lite till som två. Och det är det som jag saknar, det som varje människa är i behov av. Kärlek. Kärlek att dela. Och ni vet vilken det handlar om. Vem håller inte med mig?

I dag gick det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Skulle jobba 6-10, inte mycket för världen men alltid något. Men min dag började som sagt inte om jag ville. Började med att jag satt och ulkade över toaletten, kallsvettades och fick "kramper" i magen. Låg dubbelvikt i sängen. Jag ringde till jobbet och sa att jag inte kunde jobba. Hon undrade om jag behövde åka till sjukan, men jag tror bara att jag fick extrema menssmärtor. Hon sa (chefen jag pratade med) att hon skulle sätta mig som sjuk i morgon med, men jag sa att hon inte behövde göra det. Detta var nog bara tillfälligt. Men hon sa att hon gjorde det ändå och dök jag upp så skulle det bara bli en bonus. Visst tänkte jag, men tänkte dock inte på vad detta kunde resultera in dagen efter. Jag tog en ipren och smärtorna försvann, jag blev hur pigg som helst och hade kunnat jobba! Kunde ju ha tagit ipren innan jag ringde. Då hade jagg åkt till jobbet och allt detta hade inte hänt. Suck. Jag ringde min chef vid elva idag för att se om jag skulle ta hennes 8-16 pass i morgon fredag, men hon hade bokat in någon annan eftersom det stod på schemat att jag skulle vara sjuk. NEEJ! Då missar jag en arbetsdag! Jag blev så besviken. Hon kunde ju knappast ringa den andra och säga att hon hade ångrat sig. Sedan vill jag jobba nästa helg, men det kommer jag säkerligen inte att få göra. Eftersom jag inte har några timmar på kontrakt alls så hamnar jag sist i kön för att få timmar. De som har kontrakt får gå före, även om de redan jobbar 38 timmar på den vecka. Detta retar mig lite, men sådan är lagen.

Men det som mest retar mig är nog att jag är så besatt av pengar. Om ni tittar noga så kan ni nog se dollar tecken i ögonen på mig. Jag räknade till exempel ut vad jag skulle ha fått ut i pengar om jag hade jobbat idag, inte så mycket eftersom det var fyra timmar. Men jag har även räknat ut på ett ungefär vad jag kommer att få i lön i februari. Fattar inte varför jag gör det när det ger mig magknip och gör mig djupt deprimerad. Jisses kvinna, pick up your pieces from the ground and stand up straight!

Det är ju underbart, men inte kort. Inte det minsta. Vi har nu lagt ner pengar på varsin tur och retur biljett till Thailand. Direkt flyg till Krabi. Och det ska bli så jäkla gött. Så värdefullt. Så tröstfullt. Vi kommer vara som två galna donnor i två veckor och leva livet. Komma hem bruna o fräscha till ett avlångt kallt Sverige.

Men det är inte nog där. Jag har så starka känslor för Australien just nu. Och de växer mer och mer. Kanske ser jag bara det som är bra med det hela nu, men det är väl lite så en önskan, en plan, ska vara? Just nu är jag inne på att flytta dit och plugga på USC, University of Sunshine Coast. Bara namnet ger mig chills. Sport and recreation. Jag vill! Och som med Göteborg så kommer det att ske. Antingen till terminen nu i Juli, eller till februari nästa år, men dit är så långt. Nu satsar vi framåt!

Det är ibland så lätt att glömma vem man är eller varför man är den man är. Ibland kan man behöva en knuff åt rätt håll, en liten vänlig puff. Det jag har valt är rätt för mig, men ändå får jag en flash back om att det kanske finns något mer, eller något jag har lämnat på ett sätt ändå finns kvar på ett annat sätt. Man sitter liksom fast i skiten, hur gärna man än vill upp ur den. Hur hjälper man sig själv? Hur ger man sig själv en hjälpande hand? Jag vill inte ha hjälp från andra för det finns ingen som vet vad jag känner eller hur jag tänker, ibland vet jag det knappt själv. Man sitter fast i alla löften man har gett sig själv, och hur lätt är det att bryta mot sina egan regler, alldeles för enkelt.

Det märks rätt väl att vi hade fasansfullt roligt. Och helst så vill man ju inte att det ska ta slut. Vi kan väl alla leva i ett kollektiv? Skulle fungera alldeles utmärkt skulle jag tro. Jag mår alldeles så bra som man ska när vi är...vi. Och att spela ut hela sig själv utan att bli klassad som något annat, det är lycka det. Vilken tönt jag är, eller arg som vissa skulle säga, men jag menar på att jag bara har en stor entusiasm. Hänger ni med?

Nytt år, nya tag. Men varför måste man ha ett nytt år för att kunna börja om eller börja med något nytt och bra. Bli av med en ovana. Jag har en ovana som nog bara jag känner till, men istället för att lura mig själv och försöka bli av med den så lever jag vidare som vanligt. Finns ingen mening med att börja just idag, idag när jag kanske inte är redo för det. För att göra det lättare för mig själv så ska jag nog börja jobba på det, men jag har även en känsla av att den ovana inte kommer försvinna, någonsin. Den kommer alltid att krypa sig tätt inpå, även om jag inte vill eller är redo för att lämna den. Så istället kanske jag ska lära mig att leva med den. Det är först när man börjar blöda som man förstår att det gör ont.

Nyårsafton var i alla fall lika magisk som förra året. Detta gäng ger mig så mycket utan att kanske veta det. Helt underbart.