Ibland så undrar jag om man kan svämma över inombords. Att det blir för mycket av både det goda och mer därtill att man till slut faller isär. Hur gör man för att inte belamra sig med allt det där som tar sådan plats? Hur gör man för att hålla sig över ytan och kämpa för luft? Jag känner ibland att jag har lite väl mycket kärlek att ge, att jag inte vet riktigt hur jag ska dela ut den, hur jag ska visa den. Den kärlek jag lider mest av är väl troligen den som jag inte kan ge till någon. Den kärlek som är given för en viss person. Den person som jag ännu inte har hittat, eller har hittat men inte vet om de. Eller kanske till och med vet om men inte kan bemästra. Den jag borde lämna. Det är inte lätt alla gånger att veta vad man ska göra. Det är så himla lätt att ge förslag, uppmaningar och bra ord till någon annan men att förstå dem själv är ju en helt annan femma. Konstig ändå, att man inte kan lyssna till sina egna ord. Det hjälper ju andra ibland, men inte en själv.