Sitter nu och bara väntar på antagningbesked numero dos. Fast jag egentligen vet långt inne att jag inte kommer komma in. Och kom inte och säg att jag visst kan göra det, för jag ligger så långt bak som reserv att det inte kommer att gå. Men det sista som lämnar människan är väl hoppet. Lite väl trött på det hela bara. Jag vill inte höra nått om det. Det äter upp mig tillräckligt inombords ändå för att jag ska bli påmind om det. På jobbet till exempel får man dra samma historia om och om igen om vad jag ska göra i höst. Det vet jag ju knappt, blir en liten sagohistoria som jag halvt om halvt ljuger ihop. Tur att jag har så underbara jobbarkompisar så jag får skratta dagligen. Det liksom fyller på kroppen med lite ny energi iallafall.

Vad ska jag göra i höst?