Ibland, som samma sak som ofta, så tänker jag. Ja, jag vet, det är väl inte en nyhet precis, men ändå. När vet man att man har hittat rätt? När det gäller allt. När har man äntligen fått ro i sinnet och kan känna att "nu kan jag inte bli mer nöjd med mig själv och tillvaron"? Hur vet man liksom att det är detta jobbet som är mitt, eller det är han som jag vill vara med, eller det är här jag vill bo och åldras? När man minst anar det och tror att allt är bra, så dyker det upp något annat som gör att allt skiter sig. Jag har nog mest blivit lite fundersam igen för att jag blir så trött på att det tar sådan tid att hitta mitt, eller mitt har jag ju. Men nu menar jag mer en utbildning som jag vill läsa. Inte vara på ett jobb som jag bara går till för att få lön. Där jag lite smått börjar vantrivas, inte i stora ord, men det är liksom inte min framtid. Därför blir det inte mitt. Krånglar jag till det? Som med allt annat då kanske. En sak jag är klar med iallafall är att i Göteborg, där stannar jag...länge. Det är här som jag ska hitta min egna punkt. Nya intagningar till universitetet är på gång nu, men kommer ju inte att få veta nått förrens i slutet av sommaren. Och sommaren ja, som jag trodde att jag hade klar, men som jag nu har fått information om inte helt kanske blir som jag tänkte mig. Ni ser, inget blir som man har tänkt sig. Hur gör man då? Letar nytt?

För vi dansade och dansade tills mina fötter nästan blödde. Och jag skulle göra det igen och igen, dock ska jag hitta ett par bättre skor att röra mig i. Kvällen var väldigt roligt i allafall. Dock saknades något. Men det är sak samma nu när jag tänker efter. Vad är det att bry sig om om hundra år?

Just nu vet jag inte hur jag ska reagera. Just då blev jag lite lack. Det gäller en så liten och löjlig sak, men jag kan inte släppa det. Inte just nu. Med tanke på hur mycket jag snokar så vet jag vad detta kommer att göra med min hjärna. Där har du ingen rätt att vara, men just lika stor rätt som alla andra. Och det är nog det som stör mig! Att jag stör mig. Men jag mår så mycket bättre nu så vad ska det göra för skillnad? Inte jätte mycket. Jag vet vem jag är och har fått bekräftelse på det med. Detta beslutet som jag gjorde för ett halv års sen, som då verkade lite galet och besperat sätt att komma vidare, resulterade i mitt hittills bästa avgörande. Så, okey gör som du vill, för det är det som jag kommer göra...

Var hemma en sväng i veckan. Kändes bra att träffa dom jag träffade, men jag hade ett obehag i kroppen då jag var i Jönköping. Som att jag inte ville att någon skulle se mig där, jag hörde inte hemma där på nått sätt. För att överdriva lite så kändes de som kalla kårar på ryggen. Som att det hade hänt nått riktigt hemskt för mig i den staden och jag inte alls ville minnas det, bara bort därifrån. Som ett sår i min kropp revs upp. Kanske överdriver lite, men det var ingen trevlig känsla i alla fall. Även om skratt i soffan och talk på claras var något jag trivdes väldigt bra med, så har jag insett att Göteborg är min hemstad.

Jag har retat min särbo ett antal gånger för att hon får en helt annan röst när hon pratar med någon viktigt eller med vuxen person i telefon, någon hon inte känner så väl. Det blir liksom den "vuxna", "övertrevliga" duvan som pratar. Men jag har börjat höra på mig själv att jag har en säljarröst. En vuxen, övertrevlig röst där jag gör allt för att kunden inte ska få ett enda tillfälle att bli sur på. Jag brer på med de trevliga tonerna redan innan jag vet vad som ska sägas. Som med mannen som var och fixade våran fax. Inte hade ja behövt vara övertrevlig mot honom, han kommer ju gärna tillbaka om vi pajar faxen igen. Men jag hade liksom flytet inne, så varför inte fortsätta lite till. Och jag har ju egentligen inget att förlora på det. Men jag vill inte ha en säljarröst. Det ska man kanske ha om man är telefonförsäljare. Gahh!. Måste öve ner den tonen lite tror jag..Eller? Den kanske kan funka på andra ställen med??.....

(Stal från en god vän)

Kvällens bästa: mys med ljus och Absolute love songs

Kvällens sämsta: att den inte spenderas med er
Kvällens hår: flätad, för det rätta håret i morgon
Kvällens kläder: beiga mysbyxor o en t-shirt
Kvällens låt: åhh, de är rätt många, men paparzzi med lady gaga e bra
Kvällens ord: ?

Kvällens mat: äggmacka...
Kvällens förebild: blir svårt de....

Kvällen längtan: många...duvan o fransken, vill dansa bredvid!

Kvällens tv: blev film på datorn

Kvällens träning: blir väl de situps ja får för mig att göra innan ja går o lägger mig

Jag funderar lite på vad som är skillnaden i svenska killars hjärna och övriga killars hjärna. Någon som har ett bra svar? Hur kommer det sig att svenska killar inte vet vart de ska göra av sig när de närmar sig en tjej? Och "övriga" killar brer på alldeles för mycket? Finns det ingen som har hittat ett bra mellanting liksom, alla vet väl att tjejer vill tas med storm, men inte med arogans och uppnäshet (är det ett ord). Jag vill inte det i allafall. Har under de senaste månaderna kommit underfull med att jag har fallit för killar på sättet som de har pratat med mig. Lite svårt att förklara, men jag vet när jag pratar med honom. Det gäller kanske fler, som känner så, vad vet jag. Men frågan är nu...vart är han?!

Jag är tom i huvudet. Har inte så mycket att få ut. Inget vackert, inget djupt och heller inget...annat. Bara sånt där kort och koncist. Konstigt. Men inget jag vill ta bort, inget jag känner tynger mig. Just nu tänker jag i bilder. Jag skulle vilja slänga upp min kamera nu och då och kanske inte när den ska vara där. Jag vill ha den som en del av mitt vardagsliv. Bli ett med den. I sommar. Med sol, med leenden. Vi ses då. Under solens strålar, varma.