Det var ett tag sedan nu. Jag har varit så upptagen i min värld att jag inte kan sålla ut vad jag ska berätta om. Var i jönköping i lördags. Väldigt trevligt. Den staden gör mig inte så mycket men just denna kväll gav den mig så mycket. Äntligen har duvan min kommit hem, helt underbart att äntligen få se henne. Vi tog en fika och sedan ett glas eller två på twin med några kompisar. Träffade på några bra själar där också. Så allt blev verkligen skönt och lugnt.

Idag gjorde jag något vuxet och inte i min stil alls. Jag sjukskrev mig i förtid. Alltså jag sa till att jag inte skulle komma dagen efter för att jag inte mådde bra. Det jag egentligen brukar göra är att ta en Ipren och uthärda, men det var bara för mycket med huvudvärk, nackvärk, halsont och något svamlig och var borta vissa stunder. Så kastade in handduken och ska ta det lugnt i morgon. Vänta in Sanna så vi sedan kan ligga framför Sex and the City boxen. Tummen upp! Dock har jag vissa saker jag behöver inhandla, champange och vin till exempel. Nytt år är nära. UNDERBART!

Jag har kommit in i en soft hardrock period, om man kan kalla den så. Hinder, Creed och Nickelback. Jag har en musiksmak som en gott och blandat påse. Just nu kan man säga att jag äter på salt lakritsen. Sen har jag blivit lite kär igen, inget allvarligt, jag har bara varit på bio och sett Twilight New moon. Hade hört att den inte skulle vara bra, men jag tycker motsatsen. Visst så var det väldigt mycket bar överkropp, men inget fel med det. Jag skrattar lite när jag tänker på det, men starka armar är något jag är väldigt svag för. Själva tanken att vara omfamnad av muskulösa armar och känna trygghet, det mina vänner, det är kärlek det. Men när jag såg på filmen så tänkte jag på hur mycket kärlek det verkligen finns, men sen kom jag ju även på mig själv att det lyckliga mestadels bara finns på film. Att två killar kan ge sina liv för en tjej på det sättet finns väl inte på riktigt? Det skrämmer mig lite med att jag tänker så. Och att jag även tänkte att när det verkligen händer mig, kommer jag tillåta det då? Eller kommer jag fortfarande ha en rädsla i att inte kunna lita fullt ut. Detta sitter i mig just nu, men rinner säkert ut sedan. Nu finns det ju inget att oroa sig för ändå, finns ju íngen med stort H än. Det här låter ju bara patetiskt och sorgligt. Alltihop så vi lägger ner nu. Kommer tillbaka när jag har något intressant att berätta.

Det är inte så att jag inte vet. Det är väl mest så att jag inte vet. Eller att jag vet allt, men låtsas som ingenting. Make sense? Nja, kanske inte hos mig heller. Jag har inte så mycket att dela med mig av. Jobbar som en dåre. Många timmar denna veckan. Låter 46 timmar på en vecka normalt. Det är mycket på jobbet inför jul. Och idag skulle jag få reda på om jag fick helgtjänsten, men inget svar. Ingen människa att berätta. Det tycker jag är lite dåligt. Är lite putt för den sakens skull. Men jag kan ju inte göra så mycket av situationen heller just nu. Allt är stress på jobbet, har tappat min stresståliga sida totalt, eller så kan det vara så att jag får känna på en annan stress och inte har lärt mig än att hantera den. Men jag känner också att det är sådan stress jag inte vill lära mig av, sådan som man inte ska ha. Är helt slut i både kropp och hjärna efter att ha jobbat. Alldeles för mycket att hålla reda på. Och det är heller ingen idé att förklara för ingen kan förstå ändå. Allt låter så minimalt när man berättar om det, man måste uppleva det för att förstå, och det gör mig mer otålig att ingen förstår. Sak samma just nu.

Vet ni en fråga som jag fick på intervjun för helgtjänsten. Han frågde så här: "Säg att alla kunder är underbara, lätta att hjälpa och tacksamma (jag tänkte här att när händer det) men du får problem med dina kollegor. Du kommer inte in i gruppen och ingen vill börja prata med dig. Hur gör du då?" Jag satt tyst en lång stund, försökte få fram ett svar, försökte fatta hur det kan hända överhuvudtaget. Så mitt svar blev. "Jag vet inte. Inte för att låta ego eller världens självsäkraste nu, men det har inte hänt mig så jag vet inte hur jag skulle beté mig."

Det kändes bara så konstigt att få den frågan. För jag tänker så här, om man ska jobba tillsammans som ett team på en avdelning, varför ska man då inte kunna välkomna nya människor (jag blir ny/gammal i detta läget)?  Om du har valt att arbeta med människor i form av kunder så ska du väl också kunna sammarbeta och bete dig vuxet mot dina kollegor. Jag säger inte att du måste bli bästa kompisar, men att "frysa" ut någon annan gör väl inte någon glad? Så kanske jag skulle ha svarat istället. Det var lite svårt just då att korrigera orden som blandades runt i munnen på mig innan de kom ut. Jag hade faktist jobbat fyra timmar innan intervjun och gått upp halv sex för att komma i tid till jobbet. Så då får man vara lite virrig, vilket han visste. Och även om det inte gäller liv eller död så hade jag önskat att få göra om intervjun utvilad. Det är bara att vänta och se nu som sagt. Man kan inte ändra på det som redan har varit, bara blicka framåt och istället tänka till en extra gång nästa gång.