Idag var dagen för högskoleprovet. Tog mig upp hyfsat i tid. Bussen däremot kunde nog inte klockan, men jag hade gott om tid så det gjorde inte så mycket. Salen som vi skrev i var liten, trång och äcklig. Vi satt alldeles för tätt för min mening, men som tur var kunde jag hoppa ut en plats mot gång för jag hade ingen bredvid mig åt det hållet. Det jag dock tycker är konstigt är att jag fick åka till andra sidan stan för att skriva, när de säger att de ska placera ut en så nära där man bor som möjligt. Det fanns ju ingenstans i närheten att är på lunchen heller så åkte ner till vasa och mötte upp en kompis och hans polare. Men hann inte mer än att få in maten och slänga i mig den innan jag var tvungen att springa till spårvagnen. Det jag märkte när jag kom fram till hållplatsen var att jag skulle komma försent till provet. Panik panik! Kom tre minuter försent efter att ha sprungit som en stole upp för backen, men de släppte in mig ändå. Det ska de egentligen inte göra. Medans jag sprang så började jag nästan gråta. Var så förbannad på spårvagnen. Den var nämligen försenad den med. Västtrafik i ett nötskal. Hade jag kommit ännu mer sent och inte fått göra klart provet så hade jag bannemej ringt till spårvagnschauffören personligen och krävt honom på pengar. Hade det varit USA så hade jag stämt honom. Så det som sitter i kroppen är all stress för att hinna i tid. Både på varje delprov och efter lunchrasten. Så tömd på energi som jag är nu har jag nog aldrig varit. Ibland viker sig benen på mig och jag måste rädda mig genom att ta tag i något. Det är hemskt. Men trots detta så ska jag festa ikväll, dock lugnt. Har två fester att gå på, vill till båda. Får se hur det blir.

Glöm inte att ställa tillbaka klockan i natt!