Idag såg jag en B-kändis, eller kanske C, vette fan. Men i allafall så såg jag Anette från "Ensam mamma söker". Hon var på IKEA med sin nyfunna kärlek och en av sönerna. Först tänkte jag: "Vart känner jag igen henne ifrån?" Sen slog det mig. Såklart! De var så söta. Sen skulle jag berätta för min kollega mr Andreas, men han visste ju inte vem hon var. Han bra tittade på mig som om jag var någon tråkig gammal tant som tittade på sånt. Hrm. Men men, jag tyckte det var lite trevligt...

Ibland undrar jag hur ofta jag ljuger för mig själv...Intalar mig själv att allt är bra. Vad går gränsen för bra? Men när är det dåligt? Varför ser man bara det som andra har och inte det som man själv har, det blundar man bara för. Varför är det så svårt att inse att allt är bra? Varför snurrar det ord och frågor som i en virvelvind? Varför har jag kommit ur min braiga period och sakta smygit in i en period av hat och ilska? När ska jag få gå vidare på det sättet som jag vill? Varför är jag som två personer och mår bra ena dagen och skit den andra. Jag vill så mycket och allt ska ske NU! Jag vill, vill, vill. Men vad vill jag? Herregud! Vem är jag egentligen?

Ge mig 23 december och en lycklig jul

Vad sårar mest? Att en person bryr sig mer om vad en annan gör eller att personen i fråga inte bryr dig alls? Vad är mest klumpbildande i magen  att höra? Men jag känner även att varför bry sig då han inte längre kommer att vara en del av livet, av mitt liv. Inte på det sätt i allafall. Jag har insett att jag klarar mig så mycket bättre själv. Jag känner mig starkare och starkare för var dag som går, även om jag tar babysteps. Men som sagt har jag gett mig den på att må bättre så ska det väl för f*n inte vara så jävla svår? "Om du vill något väldigt mycket så ska du leva som att du redan har lyckats". Och jag tror faktist på de orden. Om man verkligen vill nått så ska man inte gå runt och se vad andra har, utan leva efter önskan. Det är det som jag ska göra!