Ibland önskar jag. Ibland hoppas jag. Och ibland vet jag, att på nåt sätt blir det bra. Jag ler lite för mig själv när jag kommer på mig, att jag har varit mig själv en hel dag. Jag ler lite extra när jag kommer på mig själv med att ha gått leendes genom halva varuhuset, bara av det där speciella hejet. Jag myser och ryser, visst finns det en framtid. Vad den innebär vet jag inte, men jag litar på mitt öde. Tror på att det tar mig dit jag vill och mår bäst. Man ska inte leka med ödet och kalla mig löjlig eller vad du vill, men det finns en plan för oss alla. Det finns en anledning till att du får genomlida både det ena och det andra. För att göra dig starkare och göra dig redo för något större. Men jag vet att prövningar gör en starkare. Både själsligt och till sinne. För ett tag sen sa jag till taggen i mitt hjärta, att anledningen den har hamnat där är för att jag ska lära mig att förlåta, glömma och gå vidare. Kanske inte just i den följden, men det är tre starka ord som ska lära mig livet. Sentimental? Kanske, men nått måste man ju tro på...