Just nu skriver jag nog mest för att få nått annat att göra. Det jag egentligen ska göra är ju inte lika roligt. Känner mig lite som när jag var liten och mamma sa åt mig att gå och lägga mig. Men just då kom jag på en miljon andra saker jag var tvungen att göra. Allt för att dryga ut tiden till sängdags. Det som står högst på min lista nu är att bli klar med en hemtenta på dryga åtta sidor, eller kanske till och med BÖRJA MED DEN! Den ska vara klar den 4/11, alltså nästa tisdag! Jag har alltid haft svårt för att börja i tid. Det var likadant när jag gick i skolan. Började med arbeten och att öva på prov allt för sent hela tiden. Men lite kan jag skylla på att när jag har lite tid och blir stressad så gör jag saker bättre. Man kan ju tycka att jag kunde börja med samma saker fast så där två, tre veckor tidigare, men det går bara inte. Det sitter en spärr i huvudet så att det inte går att börja i tid. Och eftersom det har suttit i sen barnsben så tror jag inte att det kommer att försvinna heller. Jag lurar mig själv att jag har mer tid och att jag är så pass snabb att jag kommer hinna. Men just nu är jag inte så säker...

Nja, ibland tänker jag mycket och ibland tänker jag... haha, MYCKET! Det går verkligen inte att få stopp på de. Inte på något sätt, det liksom bara snurrar på av sig själv. Och tankarna gäller allt mellan himmel och jord. Verkligen allt! När det gäller film så måste jag se på "lätta" filmer som highschool- och komedifilmer, annars sitter jag och tänker för mycket på vad som händer istället för att njuta av filmen. Jag tänker på min framtid hela tiden. Eller framtid och framtid. Mest de närmaste året kanske, inte vart jag är i livet om fem år. Även om jag tänker på de närmaste året så lever jag bara för dagen och stunden. Vad som händer sen? Ja, det ordnar sig alltid. Även om det är svårt att förlita sig på de orden ibland. Jag skulle vilja rensa hjärnan som man rensar hårddisken. Vad enkelt det skulle vara. Skönt om inte annat.

I'm holding on your rope, got me ten feet off the ground. I'm hearing what you say, but I just can't make a sound. You tell me that you need me then you go and cut me down, but wait, you tell that you're sorry, didn't think I'd turn around and say: it's too late to apologize, it's too late.

I'd take another chance, take a fall, take a shot for you. And I need you like a heart needs a beat, but it's nothing new. I loved you with a fire red, now it's turning blue. And you say you sorry like the angel heaven let me think was you. But I'm afraid... It's too late to apologize

Idag jobbade jag inte på sälj, utan ingick i projektet. Alltså, jag pillade lite med ombyggnationen. Mycket av tiden blir man lite smått galen på kunderna, undra om jag är som dom när jag går i en butik... NEJ! Det är jag inte. En uppgift var att med en palldragare dra pallar från lagret till textilavdelningen. Vissa pallar är tunga och när man väl får upp farten så är det inte lätt att stanna pallen, den vill gärna åka iväg av sig själv. Det hörs även när man kommer, ljudligt och högt (samma sak kanske). För att inte kör på någon så kan det ju vara bra om kunden kunde flytta på sig. Och jag menar inte hela tiden för att jag ska få om jag vill, utan lite mer sådär "oj förlåt, står jag iväg?". Många vet att jag kommer för man har mött ögonkontakt med dem, men står ändå kvar som nån tjurig ko och tittar åt ett annat håll för att låtsas att de inte ser en. Okey att de är kunder och har rätt i allt, men tänk på att det är min arbetsplats och det är inte så svårt att ta ett steg åt sidan. Sluta var nonchalant helt enkelt. Det slår tillbaka på er senare.

Busschaffisen för sig själv precis innan han stannar på en hållplats: "Ska ni med bussen eller? Jasså, inte det." Det bästa med att prata med sig själv är att man får de svar man vill ha. Det fick mig att le lite iallafall.

Vissa dagar är det inte lätt att hänga med alls, inte ens jag själv förstår vad jag har gjort. Men för många är det nog mer: "ok, hon är bara 22 år, låt henne testa lite." eller nått åt det hållet. Jag tas nog inte på allvar känns det ibland som. Men det är inte så himla lätt. Jag rymde från vardagen i jkpg för att få ett nytt liv. Jag mådde verkligen inte bra där, men hur många vet om det.  Men än så länge så vet jag inte om jag kan säga att jag har lyckats här heller. Jag är mer olycklig än lycklig oftast. Känner mig otroligt ensam och bortglömd av vissa. Det som har räddat mig lite nu är jobbet, där har jag inte tid att tänka. Men hur blir det då när jag kommer hem till min lägenhet. En tom, mörk lägenhet. Ni tror att det är lätt att vara jag, men jag kan säga att det inte är så. Det är en stor utmaning att klara sig helt själv i en stor stad och ibland tycker till och med jag att jag är lite dum som gjorde detta valet. Men vad har jag att hämta upp hemma, det fanns inget mer där att lära. Men nu...vad är en utmaning egentligen?

Lufta vingarna och testa att flyga, det är då man lär sig att inte störta. 

Tittade runt lite bland olika album och tro det eller ej men min söta min var med på rätt många bilder. Här är bara några av dom, hoppas de gör dig glad.

Ja, ni känner ju igen den. Den finns alltid med och det är mitt kännetecken. Minen som oftast finns med i något album. Men jag gillar den och den kommer att följa mig tills bilder inte tas mer...

Ja, som sagt så bygger mitt IKEA om och då har vi tagit ner vissa avdelningar till ett tält, eller nej förlåt, ja menar tillfällig butik. Rätt ska vara rätt. Två av dessa avdelningar är textil och husgeråd. I detta tält arbetar jag och när det blir kallt senare på eftermiddagen så måste de på en mörkblå fleece, en som även inte är i de minstastorlekarna. Alltså den är i storlek S, men ser ut som en XL. Men till saken nu då. Efter att jag har slutat går jag till busshållplatsen och väntar, bussen går 20.30 Det är nu som det roliga börjar. Till busshållplatsen kommer även ett par varav jag känner ingen tjejen/kvinnan. Jag har nämligen hjälpt henne en kvart innan stängning. Paret börjar prata om IKEA och han frågar henne om hon fick tag på de som hon skulle ha och hennes svar blir att hon kom ut till ett "marknadsställe" där det inte fanns nått. Där försökte hon hitta nån att fråga, men de var svårt eftersom vi hade på oss stora blå kläder (det var mig som hon pratade me.) Jag ler medans hon fortsätter med att beklaga sig över hur dåligt allt va, hur ingen kunde ge service till henne bland sängarna: "det ska vara service även om det är budget". Jag bara fortsatte att le för när jag pratade med henne inne i "den tillfälliga butiken" så var hon trevlig och inte alls arg över att hon inte kunde få det hon kom dit för, det kändes liksom som att hon berättade de på ett sätt som skulle få killen att verka impad av henne. Aja, iallafall så log ja hela tiden för det lät så kul. Vi som jobbar i detta tillfälliga skräp får skit från kunder hela tiden för att det inte finns det de vill ha, men det är bara att le. Det är ju inte vårt fel liksom. Finns mycket att säga om detta, en helt annan upplevelse av vad jag är van vid. Men det är kul det me.

Noop, nu ska det bli tortelini med olivolja, salt och peppar. Min favorit, åh just de en gnutta balsamvinäger också.. Tjipp!